Att förlora en nära anhörig river upp ett hål i de efterlevandes känsloliv. I den tidiga fasen efter en förlust kan detta känslomässiga sår kännas djupt och öppet. Ord som "återhämtning" missar ofta poängen – efter en förlust finns det ingen väg tillbaka till det sinnestillstånd som rådde innan. Men det går att lära sig leva med och bearbeta sorgen. I sin klassiska studie beskrev psykiatern och psykoanalytikern Elisabeth Kübler-Ross fem faser som sorgearbetet ofta rör sig igenom: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans.
Börja med att inse att förnekelse fungerar som ett slags skydd, som skärmar den sörjande från förlustens fulla känslomässiga kraft (eller från en förestående förlust) i en tid av maximal sårbarhet. Ingen bör döma sig själv för att tillfälligt hamna i förnekelse efter en förlust. Den aktiveras oftast automatiskt och tar sig uttryck i föreställningen att den avlidne fortfarande lever, eller att hen kommer tillbaka, som om inget traumatiskt hänt. Förnekelse blir bara ett problem om man fastnar i det och envist vägrar erkänna den smärtsamma verkligheten under veckor och månader.
Kübler-Ross fann att när förnekelsen försvagas tar ilskan ofta dess plats: ilska över att en älskad människa led, att förlusten var orättvis, ja till och med vrede riktad mot en själv. Det är vanligt att känna ilska mot sig själv och andra för att man inte gjorde tillräckligt, inte hindrade förlusten eller inte "räddade" den avlidne – oavsett hur overkliga och irrationella dessa självanklagelser i verkligheten är. Acceptera att ilska ingår i sorgearbetet, och liksom alla de stadier Kübler-Ross beskriver blir den bara patologisk när den blir kronisk.
Låt dig inte störas alltför mycket av desperata försök att förhandla fram en "magisk" överenskommelse. Oftast sker denna fas av sorgen – "förhandlingen", som Kübler-Ross kallar den – innan förlusten, till exempel under slutskedet av en obotlig sjukdom. Den kan ta sig uttryck i böner till läkarna: "Håll henne vid liv bara till efter jul", eller böner som "Låt honom få se sin födelsedag". Många upplever detta när de desperat försöker skjuta upp det oundvikliga. Förhandlingen kan också komma efter en förlust – till exempel i form av önskan om att drömma om den avlidne eller att få se anden.
Försök att bära de känslor som kommer och går utan att låta paniken ta över. Kübler-Ross upptäckte att efter ilska och förhandling ger många efter för djup sorg – sorgearbetets yttersta punkt. Det rör sig om en icke-patologisk form av depression, en nödvändig och potentiellt läkande sorg som markerar det fulla känslomässiga erkännandet av förlusten. Sigmund Freud varnade dock för att sorgens vemod kunde förvandlas till melankoli. Där framstår den sörjande som kroniskt upptagen av lacererande självanklagelser. Freud visade att melankoli innebär att man identifierar sig med den förlorade personen i stället för att släppa taget. Självanklagelserna riktas i själva verket mot den övergivande figuren, som nu installerats i sinnet som en del av jaget.
Kübler-Ross kallade detta acceptansstadiet – den fas där verkligheten inte längre möts av motstånd och vägran. Psykoanalytikern Darian Leader (en anhängare av en av Freuds mest nyskapande efterföljare, Jacques Lacan) argumenterar övertygande för att acceptans först anländer när den sörjande aktivt samtycker till förlusten. När en människa verkligen kan säga "Ja, jag vet att jag måste släppa dig" – ett tillstånd som kanske först blir möjligt månader eller till och med år efter förlusten – ersätter genuin acceptans förnekelse, ilska, förhandling och depression som dominerande känsla.
De fem faserna ska inte ses som en checklista som måste genomköras i exakt ordning. Många rör sig fram och tillbaka mellan olika stadier, och det finns inget "rätt" sätt att sörja. Ge dig själv tid, tillåt alla känslor att finnas och tveka inte att söka stöd hos närstående, en kurator eller en stödgrupp för sörjande om sorgen känns för tung att bära ensam.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online