Portal hypertoni (PHT) är ett vanligt förekommande tillstånd hos både barn och vuxna som lider av olika kroniska leversjukdomar. Levern är ett bukorgan som utsöndrar galla för att underlätta matsmältningen och samtidigt filtrerar blodet från magsäck och tarmar, där det bryts ner till ämnen som resten av kroppen lättare kan hantera. När levern tar skada och blir cirrotisk – det vill säga ärrel – stiger trycket i portavenen onormalt mycket. Ascites, en onormal ansamling av vätska som innehåller albumin, glukos och elektrolyter i bukhålan, är en av flera komplikationer vid leversjukdom och portal hypertoni.
Portal hypertoni ger sällan symtom i sig själv. Ofta är det först när en komplikation uppträder som diagnosen kan fastställas. Ibland upptäcks tillståndet i samband med en rutinmässig endoskopi, då så kallade esofagealvaricer (utvidgade vener i matstrupen) syns. Varicer uppstår när ett hinder gör att trycket byggs upp i portavenen, vilket får nya vener – kollateralkärl – att bildas. Dessa kollateraler är oftast större, utbuktande blodkärl som kan brista och blöda, i vissa fall med dödlig utgång.
PHT kan också misstänkas när patienten klagar över känsla av fullhet och obehag i buken eller andnöd, vanligtvis beroende på ascites. En annan allvarlig komplikation är hepatisk encefalopati. När levern är sjuk filtrerar den inte blodet optimalt. Gifter som normalt avlägsnas ur blodomloppet stannar kvar i cirkulationen eller leds förbi levern helt via det nya kollateralkärlssystemet, tills de når hjärnan. Detta kan ge upphov till beteendeförändringar, sömnighet och förvirring.
Komplikationerna ovan används ofta som utgångspunkt för att diagnosticera PHT. Läkare kan dessutom använda ultraljud med dopplerflödesundersökning eller datortomografi (CT) för att studera blodflödet genom portalsystemet. Ett annat verktyg är angiografi, där kontrastvätska injiceras i blodcirkulationen och dess bana sedan följs med röntgen.
En behandlingslinje är att sänka blodtrycket genom att bromsa hjärtfrekvensen med en betablockerare, exempelvis nadolol. Ett annat alternativ är att en kirurg skapar en shunt – en ny förbindelse mellan portalsystemet och vena cava, den stora ven som leder blod från benen och njurarna till hjärtat. Denna omledning sänker trycket och minskar den portala hypertensionen.
Om PHT har orsakat blödning från esofagealvaricerna utförs en endoskopisk behandling. Under endoskopin ligeras varicerna av med gummiband för att stoppa blödningen och krympa kärlen. Uppföljande ligeringar krävs vanligtvis – ofta en eller två gånger till efter den akuta första behandlingen – för att kontrollera området och vid behov applicera fler band.
När vissa kroppsfunktioner sviktar kan vätska läcka från levern, tarmen, lymfsystemet eller omgivande blodkärl ut i bukhålan. Leversjukdom är den vanligaste orsaken till ascites, men tillståndet kan även uppkomma vid njursvikt, hjärtsvikt, lymfom, pankreatit eller tuberkulos. Symtomen inkluderar en full eller till och med utspänd buk, nedsatt aptit och ibland andnöd. Stora vätskemängder gör bukväggen spänd; ibland försvinner naveln eller trycks utåt, och ibland svullnar anklarna upp av överskottsvätska (ödem).
En allvarlig komplikation vid ascites är risken för spontan bakteriell peritonit (SBP) – en allvarlig infektion i ascitesvätskan. Tillståndet behandlas med antibiotika. Om SBP lämnas obehandlat kan den bli livshotande.
Ascites är svårt att diagnostisera om inte åtminstone drygt en liter vätska redan har ansamlats i buken. Läkaren kan knacka på patientens buk för att avgöra om det låter dov, vilket tyder på vätska. Ett annat test är det så kallade "vätskevågstestet": tryck appliceras mitt på buken genom att patienten eller en assistent håller handen stadigt vertikalt över navelområdet. Därefter placerar läkaren händerna på båda sidor av buken och knackar på höger sida. Känns en vågrörelse på motsatta sidan tyder det på ascites.
Beroende på hur svår ascitesen är, leverns och njurarnas tillstånd samt andra symtom rekommenderas oftast en kombination av vila, vätskebegränsning och saltrestriktion. Ibland används en teknik som kallas paracentes, där ascitesvätskan dräneras genom en nålpunktion. Vätskan leds genom en slang, samlas upp och analyseras på laboratorium för att fastställa både orsaken till ascitesen och om en infektion föreligger.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online