Hårrivningsstörning, eller trichotillomani, är en impulskontrollstörning som kännetecknas av ett starkt och återkommande behov av att dra ut sitt eget hår från olika delar av kroppen. Problemet kan vara milt och relativt lätt att bemästra, men det kan också utvecklas till ett tvångsmässigt och ständigt pågående beteende som i värsta fall leder till synliga skador. Enligt Trichotillomania Learning Center beräknas mellan 2 och 10 miljoner människor i USA leva med tillståndet. Trots detta är diagnosen relativt nyligen erkänd och har ännu inte undersökts i någon större utsträckning.
Personer med trichotillomani upplever oftast oemotståndliga impulser att rycka ut hår. En känsla av spänning byggs upp innan hårstrået dras ut, eller när man försöker stå emot impulsen, och den övergår i lättnad eller avslappning när håret väl har tagits bort. Vissa får dessutom en form av tillfredsställelse av att gnugga det utdragna håret mot läpparna eller tugga på det.
Hårförlusten kan bli måttlig till svår och drabba hårbotten, armar och ben, bröst, underliv, ögonbryn eller ögonfransar. Problemet brukar i de flesta fall börja i tonåren.
Trichotillomani kan leda till social isolering, antingen av egen vilja eller på grund av andras reaktioner. Skamkänslor, stark självmedvetenhet och en allmän oro är vanliga följder hos personer som under lång tid dragit i sitt hår. Det finns även fysiska konsekvenser, såsom permanent skadade hårsäckar, överbelastningsskador som karpaltunnelsyndrom, irriterad eller ärrbildad hud samt komplikationer till följd av att man sväljer hår.
Forskarna är inte helt eniga om vad som orsakar trichotillomani, men genetiska mutationer och neurokemiska obalanser kan vara bidragande faktorer. Tillståndet går ofta igen i släkten, och det kan finnas ett samband mellan trichotillomani och Tourettes syndrom.
Ibland utlöses hårrivandet av traumatiska händelser i barndomen, medan det i andra fall helt enkelt handlar om att håret känns obekvämt eller oönskat. Enligt Mayo Clinic drabbas personer med trichotillomani ofta även av tvångssyndrom, ätstörningar eller depression, vilket innebär att beteendet för vissa fungerar som en ventil för ångest eller andra negativa känslor. Andra börjar dra i håret helt enkelt för att det känns behagligt eller ger en viss njutning.
Enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) ska en patient uppfylla fem kriterier för att få diagnosen trichotillomani. Personen ska uppvisa märkbar hårförlust till följd av upprepade dragningar i håret, känna spänning före rivandet eller när impulsen motstås, samt uppleva njutning eller lättnad när håret dras ut. Dessutom får hårförlusten inte kunna förklaras av något annat medicinskt tillstånd, och beteendet måste orsaka patienten lidande eller besvär på något sätt. Hud- och hårbiopsier kan behövas för att analysera omfattningen av eventuella skador.
Den vanligaste behandlingsformen för trichotillomani är kognitiv beteendeterapi (KBT). Behandlingen går ut på att identifiera vilka känslor eller yttre faktorer som utlöser rivandet och därefter arbeta direkt med dessa utlösare. KBT ökar patientens självkännedom kring varför håret dras ut och ger konkreta verktyg för att bryta vanan. Även Acceptance and Commitment Therapy (ACT) kan hjälpa personen att acceptera sina impulser utan att behöva agera på dem.
Antidepressiva läkemedel kan ha effekt vid trichotillomani, men de verkar oftast bäst i kombination med samtalsterapi.
Om du känner igen dig i beskrivningen ovan är det klokt att kontakta din vårdcentral eller en psykolog. Trichotillomani är ett erkänt och diagnostiserbart tillstånd, och med rätt stöd och behandling kan många personer minska eller helt sluta dra i håret.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online