Så känner du igen cyklotymi – symtom, orsaker och risker

Cyklotymi är en lindrigare form av bipolär sjukdom som kännetecknas av återkommande svängningar mellan högt och lågt humör. Den som lever med tillståndet kan periodvis känna sig på toppen av världen, för att kort därefter drabbas av djup hopplöshet. Den viktigaste skillnaden jämfört med bipolär sjukdom är att topparna och dalarna vid cyklotymi är kortare och oftast mindre intensiva.

Vad ska du leta efter?

1. Känn igen det hypomanta skedet

Under den hypomana fasen uppstår en tydligt förhöjd sinnesstämning. Typiska tecken är:

• Eufori och extrem optimism
• Kraftigt överdriven självkänsla
• Dåligt omdöme och impulsivitet
• Snabbt tal och rastlösa tankar
• Aggressivt beteende och självtillräcklighet
• Riskfyllt beteende
• Ökad ambition och ökat sexbegär
• Minskat sömnbehov
• Svårt att fokusera

2. Känn igen det depressiva skedet

Den depressiva fasen präglas istället av nedstämdhet och låg energi. Vanliga symtom är:

• Sorgsenhet och hopplöshet
• Suicidtankar eller suicidbeteende
• Ångest och starka skuldkänslor
• Sömnrubbningar
• Bortfall av aptit
• Trötthet och brist på ork
• Förlust av intresse för dagliga aktiviteter
• Koncentrationssvårigheter
• Irritabilitet
• Kroniska, oförklarade kroppssmärtor

3. Förstå vad som kan utlösa tillståndet

Risken att utveckla cyklotymi är större om någon av följande faktorer finns med i bilden:

• Närstående har cyklotymi eller bipolär sjukdom (ärftlighet)
• Långvarig eller hög stress
• Missbruk av droger
• Stora livsförändringar, exempelvis förlusten av en närstående

4. Var medveten om konsekvenserna av obehandlad cyklotymi

Utan rätt behandling kan cyklotymi leda till allvarliga problem, bland annat:

• Ökad risk att utveckla bipolär sjukdom
• Missbruk av alkohol eller droger
• Juridiska problem
• Ekonomiska bekymmer
• Problem i relationer och social isolering
• Sämre prestationer i arbete eller skola
• Ökad suicidrisk

Sök hjälp i tid

Om du eller någon i din närhet känner igen sig i dessa symtom är det viktigt att kontakta vården, exempelvis en husläkare, psykolog eller psykiater. Med rätt stöd, ofta i form av samtalsterapi och ibland läkemedel, går det bra att hantera tillståndet och leva ett stabilt och fungerande liv.