Vete odlas idag på större arealer än någon annan kommersiell gröda i världen. Vetet har odlats sedan mycket tidig tid i människans historia och utgör en viktig del av vår kost eftersom det är lätt att lagra, enkelt att mala till mjöl och har goda kulinariska egenskaper. En hög avkastning per hektar bygger på väl genomtänkta odlingsmetoder, högavkastande sorter, sjukdomsresistens och effektiva fröbehandlingar. Valet av fröbehandling styrs av kostnader, tidigare växtföljd, frökvalitet, jordförhållanden och driftens förutsättningar.
Det finns två huvudtyper av fröbehandlingar. Skyddande, eller icke-systemiska, preparat verkar endast på fröets yta, medan systemiska preparat tas upp av grodden och verkar inuti den unga plantan. De sjukdomar som kan bekämpas med fröbehandlingar brukar delas in i tre grupper: sot- och brandssvampar, frö- och groddsjukdomar samt rötangrepp. En fröbehandling ger grodden ett skydd i ungefär tre veckors tid.
Baktericider är bredverkande medel som dödar bakterier. De infekterande bakterierna förökar sig extremt snabbt i varma och fuktiga förhållanden och kan orsaka bakteriell bladfläcksjuka, bakteriella fläckar, bakteriell vissnesjuka och mjukröta. Baktericider hämmar antingen bakteriernas tillväxt eller deras funktion. Streptomycin säljs oftast under handelsnamnen Ag-Streptomycin och Agri-Mycin. Dessutom används nya antibakteriella karbamatderivat mot bakteriesjukdomar, liksom moderna kopparbaserade preparat som kombinerar fungicid och baktericid verkan.
Eftersom många olika svampar kan angripa vete krävs en korrekt sjukdomsanalys för att kunna fatta rationella beslut vid valet av fungicid. Det finns ett stort antal fungicider riktade mot lika många svampsjukdomar. Fludioxonil används exempelvis mot fröröta orsakad av Aspergillus, Fusarium och Penicillium, medan pentaklornitrobensen används mot Rhizoctonia hos unga plantor. Fungicider finns som både bredspektrum- och smalspektrumpreparat samt i systemiska och icke-systemiska former. För maximal veteproduktion bör alla alternativ noga övervägas.
Användningen av insekticider styrs av vilka skadeinsekter som faktiskt finns i fältet. Bekämpning rekommenderas endast vid verkliga problem med insektsangrepp, inte som en rutinåtgärd utan närvaro av insekter. Bladlöss sprider barley yellow dwarf-virus (BYDV) och bör bekämpas med insekticider som tiametoxam eller imidakloprid inom de första 30 dagarna efter uppkomst. Behandling mot sädesbaggen är motiverad när populationen når upp till en bagge per stjälk. Mot armémaskar, gräshoppor och Hessianflugor rekommenderas flera olika insekticider beroende på hur omfattande angreppet är.
Levande mikroorganismer som appliceras på frö kallas biologiska medel. Under gynnsamma förhållanden koloniserar mikroorganismerna fröets eller växtens yta och bekämpar därigenom skadedjur. Sådana organismer finns bland virus, bakterier, svampar och nematoder. Fördelarna är låg toxicitet för människor och icke-målorganismer, medan nackdelarna är kort hållbarhet och begränsad effekt vid kraftiga angrepp. De flesta biologiska insekticider baserar sig på bakterien Bacillus thuringiensis.
Ett genomtänkt val av fröbehandling – anpassat efter sjukdomstryck, skadeinsekter och lokala odlingsförhållanden – är en avgörande del av framgångsrik veteodling. Genom att kombinera rätt typ av kemisk eller biologisk behandling med goda odlingsmetoder läggs grunden för en jämn etablering och en hög, kvalitativ skörd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online