Vanadin är ett mineral som både kan syntetiseras och förekomma naturligt. Det finns i människokroppen samt i skaldjur och vissa grönsaker. Mineralens främsta uppgifter är att reglera cellernas ämnesomsättning och att bidra till bildandet av ben och tänder. Det spelar dessutom en roll för tillväxt och reproduktion. Framför allt hjälper vanadin kroppen att upprätthålla hälsosamma blodsocker- och fettvärden, vilket kan bidra till att förebygga diabetes och hjärtinfarkt. I för höga doser kan dock tillskott av vanadin orsaka diarré.
Syntetiskt framställt vanadin säljs oftast i flytande, jonisk form med renat vatten som bas, typiskt i flaskor om 32 uns (cirka 950 ml). En tesked av lösningen innehåller 500 mikrogram av mineralet. Den rekommenderade dagliga dosen för vuxna är en tesked per dag, medan barn under 14 år endast bör få vanadin efter rådgivning från en vårdpersonal. Flytande vanadin kan med fördel tas tillsammans med frukt- eller grönsaksjuice.
Den rekommenderade dosen utgår från kroppens minimibehov av vanadin, vilket innebär att den faktiska dosen kan variera från person till person beroende på individuella förhållanden.
Om kroppen saknar tillräckliga mängder vanadin kan negativa förändringar uppstå. Idag finns dock ingen dokumenterad information om vanadinbrist hos människor. Studier på råttor, getter och kycklingar har däremot visat att brist på vanadin kan ge symptom som dålig utveckling av skelett och reproduktionsorgan, vilket leder till nedsatt fortplantningsförmåga. Hämmad tillväxt och sämre fjäderutveckling har också noterats hos fåglar.
Flytande vanadin används främst som behandling vid diabetes. Tillsammans med krom hjälper vanadin patienter genom att underlätta insulinets transport av socker till kroppens celler. Nyare forskning visar att tillskott i form av joniskt flytande vanadin kan vara effektivt för att kontrollera blodsockernivåerna.
Diabetiker som intar vanadin uppvisar i regel inga biverkningar, men en överdos kan ibland visa sig i form av diarré. Diarré innebär lösa avföringar eller avföring utan normal konsistens.
När vanadin andas in är det betydligt mer giftigt än när det intas via munnen. Giftigheten beror dock även på ålder och kost, särskilt proteininnehållet i kosten. Vid högre doser klagar många över en grönaktig tunga eller olika mag-tarmbesvär.
Hos djur har effekter som viktnedgång, uttorkning, hämmad tillväxt, hjärt- och njurproblem, diarré samt andningssvårigheter observerats vid exponering för höga halter vanadin.
Symptom på ett högt intag av flytande vanadin inkluderar illamående, kräkningar, grön tunga, magont, gasbildning och framför allt diarré.
Diarré är ett av de vanligaste symtomen vid intag av flytande vanadin utan övervakning av vårdpersonal. De troliga orsakerna till diarrén kan vara mineralens naturliga kemiska toxicitet, dess hämning av proteinsyntesen, oxidativ skada på celler samt dess okritiska blockering av flera viktiga enzymer i kroppen.
Därför rekommenderas inte vanadintillskott utan att man först konsulterat en läkare eller annan kvalificerad vårdgivare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online