Hyaluronsyra är en polysackarid som finns i leder, brosk, hud och ögon hos djur. Den fyller många viktiga funktioner i kroppen och har studerats som behandlingsmetod vid artros. Inom cancerforskningen är ämnet känt som en tumörmarkör – det vill säga att nivåerna stiger när cancerceller är mer aktiva. Hyaluronsyra säljs kommersiellt som kosttillskott mot en rad olika åkommor, bland annat artros.
Hyaluronsyra isolerades för första gången 1934 av Karl Meyer ur glaskroppsvätskan från ett nötkreaturs öga. I kroppen benämns ämnet hyaluronan, ett namn som delvis härstammar från dess huvudsakliga plats i kroppen – den hyalina brosken. Många av ämnets övriga användningsområden antyddes först i studier på 1950-talet av Albert Dorfman vid University of Chicago. Han upptäckte hur bakterier och virus utnyttjar hyaluronsyra samt kartlade mycket av dess biokemiska struktur och verkan.
Genom åren har hyaluronsyra även utvecklats för icke-medicinska ändamål, exempelvis som vattenbindande medel i kosmetika och hudkrämer. Den marknadsförs även som en hudutjämnande injektion under varumärkena Restylane och Juvederm.
Hyaluronsyra förekommer inte naturligt i växtlivet. Ämnet bildas genom djurens kroppsliga processer. År 2009 beviljades dock ett patent i USA på en metod för att framställa hyaluronsyra med hjälp av genetiskt modifierade växtceller, inlämnad av en grupp japanska uppfinnare. En sådan metod skulle förmodligen vara ett effektivare och kostnadseffektivare sätt att producera polysackariden för biomedicinska eller kommersiella syften, eftersom den idag utvinns ur djurbrosk.
Den mest etablerade kliniska användningen av hyaluronsyra är i injicerbar form för att behandla artros. Man tror att behandlingen fungerar genom att tillfälligt öka viskositeten och elasticiteten i ledvätskan. En artikel från år 2000 i American Family Physician redovisade viss framgång med denna metod, särskilt när artritbesvär kvarstår efter andra behandlingsformer.
Hyaluronsyra säljs ofta tillsammans med kondroitinsulfat och glukosamin i tablett- eller kapselform. I denna form har den troligen ingen effekt, eftersom det rör sig om en enkel kolhydrat som bryts ned av kroppen innan den hinner tas upp av leder eller brosk. År 2004 patenterades dock en process där hyaluronsyran delas upp i mindre beståndsdelar som fortfarande kan användas av kroppen och som lätt absorberas vid oral intag.
Hyaluronsyra finns i många av kroppens vävnader och har studerats för sin roll i vävnadsutveckling, sårläkning och cancerutveckling. Den anses vara avgörande för en normal utveckling av hjärtvävnad – studier på möss visar att embryon utan ämnet utvecklar onormal hjärtvävnad. Bakterier och virus använder också dessa långa sockerkedjor för att bilda ett skyddande hölje runt sig själva, vilket gör dem mer virulenta.
Syran tycks inte bara underlätta cellrörelser och cellutveckling, utan även främja invasivt cellbeteende och omvandlingen av celler till cancerceller.
Det finns begränsad vetenskaplig information om huruvida kroppens egen produktion av hyaluronsyra kan stimuleras genom intag av vegetabiliska eller animaliska livsmedel. Många icke-vetenskapliga källor hävdar att magnesium- och zinkrik mat, såsom stärkelserika rotfrukter, kan hjälpa kroppen att öka sin produktion av hyaluronsyra. Andra rekommenderar soppor eller buljonger kokade på djurben, leder och brosk – men detta innebär samma problem som andra icke-polymeriserade former, nämligen att ämnet troligen bryts ned innan det kan tas upp och användas av kroppen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online