Livsmedelsmärkning reglerades för första gången i lag år 1906 genom den amerikanska Food and Drug Act. Lagen krävde att tillverkarens produkt korrekt identifierades på etiketten och gjorde det olagligt att sälja förorenade livsmedel. Sedan dess har en rad lagar stiftats som styr vilken information som måste finnas på förpackningar av livsmedel avsedda för försäljning.
Flera centrala lagar och regelverk har lagt grunden för dagens standarder för livsmedelsetiketter i USA. Gould-tillägget från 1913 krävde att mängden innehåll skulle anges på etiketten. Food, Drug and Cosmetic Act från 1938 ersatte lagen från 1906 och stadgade att alla bearbetade och förpackade livsmedelsprodukter skulle märkas med livsmedlets namn, nettovikt, ingrediensförteckning för vissa produkter samt tillverkarens namn och adress. Lagen förbjöd dessutom falska eller vilseledande påståenden på förpackningen.
Food and Drug Administrations (FDA) förordningar trädde i kraft 1974 och krävde att livsmedel som innehöll tillsatser skulle identifieras, samt att stödjande information skulle lämnas om påståenden gjordes om ett livsmedels näringsvärde. Nutrition Labeling and Education Act (NLEA) från 1990 trädde i kraft 1994 och föreskrev ett enhetligt format för livsmedelsetiketter med omfattande information om produkten. Från och med den 1 januari 2006 krävde dessutom ett FDA-beslut att mängden transfetter skulle anges på näringsdeklarationen.
Alla som handlat mat under de senaste decennierna känner igen näringsdeklarationen på förpackade livsmedel – exempelvis på müslipaket, soppburkar, glassemballage, frysta ärtor och potatischips. NLEA ålägger tillverkarna att använda en enhetlig näringsdeklaration där produktens portionsstorlek, antal portioner per förpackning, kaloriinnehåll, ingredienser, näringsinformation samt rekommenderat dagligt intag av de näringsämnen som har fastställda dagsvärden anges.
Enligt FDA var USA det första landet i världen med obligatorisk livsmedelsmärkningslagstiftning, i stället för att endast uppmuntra frivillig efterlevnad av vissa standarder. NLEA-märkningen tryggar för konsumenterna att produkter som är märkta med termer som "light", "lite", "lågfett" och "fettfritt" uppfyller myndigheternas riktlinjer för användningen av dessa begrepp. Påståenden om samband mellan näringsämnen och sjukdomar – exempelvis kalcium och benskörhet eller fibrer och hjärtsjukdom – måste dessutom grundas på allmänt accepterade vetenskapliga slutsatser.
Anledningen är att personer med matallergier och kostrestriktioner, liksom de som är noggranna med sitt intag av kalorier, socker, fett, kolesterol och fibrer, behöver tillräcklig information för att kunna göra säkra val. Den som exempelvis vill veta hur mycket kalcium, järn eller C-vitamin ett livsmedel innehåller får den information som behövs direkt från etiketten.
Ett annat resultat av NLEA är att tillverkarna har blivit mer lyhörda för konsumenternas efterfrågan och samtidigt förbättrat den nutritionella kvaliteten i sina produkter. Konsumenttrycket märks tydligt i dagens matbutiker med lågfettalternativ, saltreducerade produkter, fullkorn, ekologiskt, mindre sockerhaltiga varor och livsmedel utan smaksättaren MSG – för att nämna några exempel.
Det är frestande att snabbt kasta en blick på etiketten för att se hur många kalorier en chokladkaka eller en portion glass innehåller. Men kontrollera alltid mer än själva kaloriantalet – portionsstorleken är minst lika viktig. Du kan bli glad över att en kaka bara innehåller 350 kalorier, tills du upptäcker att en portion enligt etiketten utgör hälften av kakan, eller att en portion glass endast motsvarar en halv kopp. Det amerikanska jordbruksdepartementet (USDA) har fastställt portionsstorlekar utifrån referensmängder som togs fram efter landsomfattande undersökningar av livsmedelskonsumtionen.
Ingredienserna anges i fallande ordning efter mängd. Står sockret först på listan betyder det att produkten innehåller mer socker än något annat. Enligt amerikansk lagstiftning får bröd kallas "fullkorn" även om det bara innehåller en liten mängd fullkorn blandat med processat vitt mjöl. Studerar du ingrediensförteckningen på ett så kallat fullkornsbröd ser du ofta att första posten helt enkelt är mjöl eller berikat mjöl, medan fullkornsmjöl återfinns längre ner på listan. Vill du ha bröd som endast är bakat på fullkorn ska du leta efter märkningen "100 % fullkorn" eller kontrollera att fullkornsmjöl anges först i ingredienslistan.
Samma princip gäller drycker: produkter med fruktjuiceinnehåll kan kallas juice, juicecocktail, juicedryck, juicepunch eller fruktpunch. Är du osäker på om en produkt är ren juice eller en dryck med viss juicandel, kontrollera ingredienslistan. Finns socker eller syntetiska färgämnen med på listan vet du att drycken inte består av 100 procent juice.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online