I takt med att Kina blir alltmer förmöget börjar landets sjukvårdssystem likna de kapitalistiska nationernas, exempelvis USA:s. Denna övergång mot en privatiserad sjukvård skapar allvarliga problem för kineser på landsbygden, som ofta inte har råd att besöka läkare och ibland måste resa till städer för att få rätt medicinsk vård. Paradoxen mellan stigande nationell rikedom och försämrad sjukvård skapar oro hos en befolkning som är van vid statligt finansierad vård i sina närsamhällen.
År 1952 började Kina anpassa sitt sjukvårdssystem efter den kommunistiska regeringens politik. Vid den tiden finansierade den nationella regeringen det som man ansåg vara landets nödvändiga vårdkostnader. Även provins- och lokala myndigheter finansierade sjukhus, och alla kinesiska medborgare kunde få lågkostnads- eller gratis vård. I ett försök att modernisera landet har Kina därefter utvecklats mot en mer entreprenöriell period med fri marknad, vilket fått stor effekt på sjukvårdssystemet. I allt högre grad måste sjukhus och patienter täcka mer av sina egna vårdkostnader, och båda parter kämpar med att anpassa sig till det föränderliga systemet.
Till skillnad från USA och de flesta västerländska länder tonar Kinas sjukvårdssystem ner primärvården till den grad att patienter söker sig till sjukhus för det stora flertalet av sina vårdbehov. Sjukhusens administration saknar ordnade tidsbokningssystem, vilket leder till trängsel och förvirring. Patienter har dock möjlighet att boka tid hos en läkare efter eget val om de är villiga att betala extra. Sådana arrangemang kan oftast ordnas via sjukhuset, men sker ibland inofficiellt. I takt med att Kina blir rikare förväntar sig patienterna en högre nivå av vård och service, och sjukhusen tillför bekväma privata rum och mer individualiserad omvårdnad för att möta dessa krav.
I en intervju på Medhunters.com liknade dr Michael J. Moreton, en obstetriker som arbetade fem år vid ett sjukhus i Peking, skillnaderna i sjukvård inom Kina med de som finns i kontinentala Europa, eftersom områdena är jämförbara i både storlek och befolkning. Medan storstäder som Peking och Shanghai har allmänna och specialiserade sjukhus utrustade med den senaste tekniken, ser det annorlunda ut på landsbygden, där lokala sjukhus och länsjukhus varierar kraftigt i kompetens. I extremt fattiga landsbygdsområden är sjukhusen generellt dåligt utrustade och saknar ibland till och med moderna sanitära system.
Kineser måste ofta vänta timmar eller till och med dagar för att få adekvat vård, särskilt om de bor i glesbefolkade områden. Även om människor generellt är tålmodiga och vana vid köer på trängselsjukhus, måste vissa resa hundratals kilometer under flera dagars tid bara för att få tillgång till tillräcklig vård vid allvarligare hälsoproblem.
Vårdpersonal i dagens Kina får inte särskilt bra betalt, och läkare och sjuksköterskor har varierande utbildningsnivåer, enligt dr Moreton. Medan vissa läkare har genomgått en tvåårig utbildning som liknar västerländsk medicinsk grundutbildning, tenderar specialister att vara bättre kvalificerade. I Kina finns ingen nationell organisation som bedömer och standardiserar medicinsk personals kompetens. Moreton noterar att många kinesiska läkare är missnöjda med flera aspekter av landets sjukvårdssystem, såsom den långsamma befordringstakten, svårigheten att byta arbetsplats till ett annat sjukhus och framför allt den låga lönen.
Sedan 2009 har den kinesiska regeringen lanserat omfattande reformer med målet att erbjuda en grundläggande sjukvårdsförsäkring till hela befolkningen. Trots framsteg kvarstår stora skillnader mellan stad och landsbygd, och frågan om hur sjukvården ska finansieras fortsätter att vara en central politisk angelägenhet i landets fortsatta utveckling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online