Markörer för Downsyndrom är tecken som kan synas på ett ultraljud och som tyder på att ett foster möjligen har Downsyndrom. Dessa markörer är omdiskuterade, eftersom de även kan förekomma hos fostre utan Downsyndrom – de är alltså inte alltid tillförlitliga. Vanliga markörer som används för att identifiera Downsyndrom inkluderar ekogen tarm, ekogen intrakardiell fokus (EIF), utvidgning av njurarna, nackuppklarning och en tillplattad näsrygg.
Det mest tillförlitliga testet för att fastställa Downsyndrom är ett fostervattenprov (amniocentes). Eftersom ingreppet medför en ökad risk för missfall används ibland screeningmetoder som blodprover och ultraljudsmarkörer i kombination, som ett alternativt sätt att identifiera Downsyndrom hos ofödda barn.
Ekogen tarm innebär att tarmområdet framstår ljust eller vitt på ett ultraljud som utförs under graviditetens andra trimester.
EIF syns som en liten vit fläck i området kring fostrets hjärta vid ultraljud. Fläcken försvinner oftast av sig själv innan tredje trimestern och är inte alltid en indikation på framtida hjärtproblem.
Utvidgning av njurbäckenet, eller pyelektasi, är vanligare hos manliga foster än hos kvinnliga. I de flesta fall normaliseras tillståndet spontant före födseln.
Nackuppklarning mäts med ett så kallat nackveckseko. Undersökningen mäter det klara eller genomskinliga utrymmet på baksidan av fostrets hals.
På senare år har näsryggen börjat bedömas som en möjlig markör för Downsyndrom hos fostret. Barn med Downsyndrom har ofta en tillplattad näsrygg.
Kom ihåg: Ultraljudsmarkörer är endast indikatorer – inte en diagnos. Om en markör upptäcks bör du diskutera resultatet med din barnmorska eller läkare, som kan rekommendera ytterligare undersökningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online