Bisfosfonater är en ofta använd grupp läkemedel som förebygger benförlust genom att hämma de celler som bryter ner benvävnad. Sedan de introducerades inom klinisk medicin för över 20 år sedan har de revolutionerat behandlingen av osteoporos, en försvagande sjukdom där benen blir skörare och lättare går sönder. De är dessutom viktiga behandlingsalternativ vid andra bensjukdomar, bland annat Pagets sjukdom, skelettmetastaser och multipelt myelom.
Ben är en levande vävnad som ständigt förnyar sig genom ett samspel mellan två celltyper: osteoblaster, som bygger upp nytt ben, och osteoklaster, som bryter ner gammalt benvävnad. Osteoporos utvecklas gradvis när nedbrytningen av ben överstiger uppbyggnaden. Med tiden blir benen tunna och sköra, vilket leder till frakturer – oftast i höft, ryggrad eller handled.
Enligt den amerikanska organisationen National Osteoporosis Foundation drabbas över 44 miljoner amerikaner av osteoporos. Kvinnor löper fyra gånger så hög risk som män att utveckla sjukdomen, framför allt på grund av det minskade östrogennivåerna efter menopaus.
Bisfosfonater förebygger förlust av benmassa genom att hämma osteoklasternas nedbrytande aktivitet. På så sätt bromsas utvecklingen av osteoporos och risken för frakturer minskar.
Bland de mest kända preparaten finns Fosamax, Boniva och Actonel, som vanligtvis tas via munnen dagligen, veckovis eller månadsvis. Reclast var den första bisfosfonaten som godkändes av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA för intravenös behandling en gång per år. Boniva finns även i intravenös form, och Fosamax är den enda bisfosfonat som idag finns som generiskt läkemedel.
Bisfosfonater tolereras generellt sett bra och har begränsad toxicitet, delvis för att de binder sig selektivt till sin målvävnad – skelettet. Vid oral användning kan dock läkemedlen ge halsbränna, irritation i matstrupen, buksmärtor och andra mag-tarmbesvär.
För att minska risken för irritation i matstrupen bör tabletterna tas på morgonen, före mat och dryck, med ett stort glas vatten och i upprätt position. I sällsynta fall kan allvarliga problem med benläkningen i käken uppstå, ett tillstånd som kallas käkosteonekros. Risken är högre bland cancerpatienter, särskilt i samband med tandkirurgiska ingrepp.
Den fortsatta forskningen kring bisfosfonater fokuserar på att utveckla mer potenta substanser, utvärdera kombinationsbehandlingar med andra befintliga terapier samt följa behandlade patienter under lång tid för att bättre förstå läkemedelens effekter och säkerhet.
Osteoporos innebär en enorm börda för samhället, en börda som växer i takt med att befolkningen åldras. Sedan introduktionen har bisfosfonaterna blivit standardbehandling för miljontals patienter världen över, och det råder ingen tvekan om att dessa läkemedel kommer att förbli en hörnsten i vården av osteoporos än under lång tid framöver.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online