Intelligenta, graciösa och fascinerande marina däggdjur – över 30 delfinarter och åtta tumlararter rör sig idag i världshaven. Från den välbekanta, leende öresvinet till den missvisande namngivna späckhuggaren är mångfalden bland dessa varelser förbluffande. Tack vare skillnader i storlek, temperament och livsmiljö har varje art utvecklat sin egen kost med basföda och favoriträtter – och menyn varierar därefter.
Båda tillhör gruppen valartade djur (Cetacea), som även omfattar valarna, men det finns några små skillnader mellan tumlarerna och deras släktingar delfinerna. Tumlare är nästan alltid mindre, med mindre utpräglade och mer rundade nosar. Tänderna skiljer sig också åt: medan delfiner har spetsiga, ganska konformade tänder ser tumlarens tänder ut ungefär som spadar med slipad ände. Även om båda djuren kommunicerar på liknande sätt kan det mänskliga örat bara uppfatta ”samtal” bland delfiner, eftersom tumlare kommunicerar med frekvenser bortom den mänskliga hörförmågan.
Som tandade rovdjur äter alla delfiner och tumlare kött. Det konsumeras huvudsakligen i form av fisk, särskilt de arter som simmar i enorma stim på tusentals individer. De flesta av dessa listiga och opportunistiska vattendäggdjur kompletterar också regelbundet sin fiskbaserade grundkost med smakrik bläckfisk och ibland ett och annat kräftdjur. Vilken typ av fisk varje art föredrar bestäms framför allt av storlek och livsmiljö.
Precis som hos alla djur varierar de näringsresurser som står till buds för dessa havsbor beroende på var de har sitt hem. Stimfisk utgör visserligen basen i kosten för både tumlare och delfiner, men livsmiljön avgör i slutänden vilka typer av fisk och andra födokällor som finns tillgängliga.
Öresvin och andra delfiner av liknande storlek trivs i både Stilla havet och Atlanten och livnär sig gärna på makrill, havskatt och mult – men de äter lika gladeligen räkor, ål och krabba. Den betydligt mindre svarta delfinen, som enbart förekommer utanför Chiles kust, äter uteslutande små kräftdjur, bläckfiskar och relativt små fiskar. I Stilla havet konsumerar vitnosdelfiner lax, pollock, ansjovis, bläckfisk och sill. Hectors delfin i Nya Zeeland föredrar att plocka rödkolja, gulögd mult och andra byten från havsbotten. Och alla delfiners urfader, späckhuggaren – som bara kallas ”val” på grund av sin storlek – lever verkligen upp till sitt namn som den enda medlemmen i Cetacea-gruppen som äter andra delfiner, valar och till och med hajar. Arten finns på båda halvkloten, särskilt i kallare vatten nära polerna, där livsmiljön ger den tillgång till större marina däggdjur som sjölejon, pingviner, havssköldpaddor och sälar.
Två faktorer avgör hur mycket dessa varelser behöver äta för att hålla sig friska – deras storlek och näringsvärdet i bytena. De flesta arter, bland annat öresvin, vanlig delfin och grå delfin samt de flesta tumlare, väger i genomsnitt 90–250 kg och blir 1,8–2,4 meter långa. För att överleva måste delfiner och tumlare av denna storlek äta mellan 9 och 23 kg föda varje dag, och ju mer näringsrikt bytet är, desto bättre. Fet makrill eller sill mättar betydligt mer än en lättare måltid med bläckfisk. Större arter, som grindvalar och näringskedjans toppredator späckhuggaren, måste naturligtvis äta mycket mer än sina mindre släktingar. Istället för att småäta ur fiskstim består deras kost främst av fettrika marina däggdjur och stora, köttiga fiskar.
Som sociala varelser som ofta rör sig i grupper har delfiner och tumlare bemästrat flera metoder för att fånga och äta sitt byte – både i samarbete och individuellt. Vissa arter använder en så kallad ”inhägningsmetod”, där de jagar fisk in i grundvattenfällor där bytet inte kan ta sig tillbaka till djupare vatten utan att först möta en hungrig delfin. En annan populär strategi kallas ”vallning”: en grupp delfiner omsluter en fiskstim, medan individerna väntar på sin tur att dyka ner i stimet och äta. Större delfiner använder ofta sina kraftfulla stjärtfenor för att slå och bedöva bytet – ett slag som gör bytet yr och försvarslöst – vilket gör att de kan äta utan risk att skadas av ett kämpande djur. Späckhuggare använder ofta denna manöver mot sälar och sjölejon, men även öresvin har observerats använda samma taktik på fisk.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online