Linolsyra och cetylmyristoleat räknas båda som essentiella fettsyror. Med "essentiell" menas att kroppen inte själv kan producera ämnet, utan att det måste tillföras via kosten. Linolsyra finns i många vegetabiliska oljor, där safflorolja och solrosolja är särskilt goda källor. Cetylmyristoleat kan framställas syntetiskt och sägs kunna förebygga artrit.
Linolsyra är en fleromättad omega-6-fettsyra som ingår i kroppens cellmembran. Kroppen behöver linolsyra för att bilda prostaglandiner – hormonliknande ämnen som spelar en avgörande roll för blodkärlens sammandragning och utvidgning, den glatta muskulaturens kontraktion och avslappning samt för att reglera inflammationer i kroppen.
Cetylmyristoleat bildas när fettsyran myristolsyra kombineras med cetylalkohol, en långkedjig alkoholmolekyl. Cetylalkohol utvanns ursprungligen ur kaskelotvalens späckolja, men framställs numera oftast ur palmitinsyra, ett mättat fett som finns i palmolja och kokosolja. När ämnet kyls ned får det ett vaxartat utseende, medan det i rumstemperatur har en smörliknande konsistens.
Linolsyra tillsätts ofta i margarin för att höja innehållet av omega-6, och ämnet anses vara nödvändigt för spädbarns normala tillväxt. Bodybuilders använder kosttillskott med linolsyra eftersom det tros minska kroppsfettet och öka den magra kroppsmassan. Kliniska studier tyder på – utan att bevisa – att linolsyra kan hämma cancerceller, minska inflammation och bidra till att förebygga åderförkalkning.
Fördelarna med cetylmyristoleat har hävdats, men inte bevisats, genom klinisk forskning. Ämnet sägs fungera som ett biologiskt "super-smörjmedel" som hjälper musklerna att glida mjukt mot varandra och mot ledernas bursor – de vätskefyllda säckar som dämpar stötarna mellan benen. Det ska även göra dessa vävnader mjukare och mer rörliga. Dessutom verkar cetylmyristoleat kunna modulera immunförsvaret, vilket gör det intressant vid behandling av lupus, reumatoid artrit, multipel skleros och andra autoimmuna sjukdomar.
Harry W. Diehl, forskare vid amerikanska National Institutes of Health (NIH), upptäckte cetylmyristoleat redan 1962. Han lyckades dock inte väcka något läkemedelsföretags intresse, eftersom ämnet förekommer naturligt och därför inte kan patenteras. År 1991 behandlade Diehl sin egen artros med ämnet, och 1994 publicerade han en artikel om cetylmyristoleat i tidskriften Journal of Pharmaceutical Sciences. Amerikanska livsmedels- och läkemedelsverket (FDA) har ännu inte godkänt de påstådda hälsoeffekterna, och forskningen kring ämnets fördelar pågår fortfarande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online