BMI – förkortning av body mass index, eller kroppsmasseindex – är en vanlig utgångspunkt för att bedöma risken att drabbas av kroniska sjukdomar. Måttet baseras på en beräkning av din längd och vikt och visar om din kroppssammansättning stämmer överens med din kroppsstorlek. Samtidigt fungerar det inte alltid för alla. BMI-tabellen tar inte hänsyn till kön eller muskelmassa och kan därför vara ett missvisande mått på hur tränad du faktiskt är.
Enligt Centers for Disease Control and Prevention (CDC) bör ditt BMI ligga mellan 18,5 och 24,9. Ligger värdet under det intervallet kan du vara underviktig, medan ett högre värde kan tyda på övervikt. Du räknar ut ditt kroppsmasseindex genom att dividera din vikt i pund med din längd i tum i kvadrat och sedan multiplicera resultatet med 703. Om du till exempel väger 160 pund och är 68 tum lång delar du 160 med 4 624 (alltså 68 i kvadrat). Svaret, 0,034, multipliceras med 703, vilket ger ett BMI på 24,3 – inom det friska intervallet.
I Sverige och övriga Europa används oftast metriska enheter i stället: dela då din vikt i kilo med din längd i meter i kvadrat. Väger du exempelvis 72 kilo och är 1,75 meter lång blir ditt BMI 72 / (1,75 × 1,75) = 23,5.
Att ditt värde ligger mellan 18,5 och 24,9 betyder inte automatiskt att vikten är optimal. BMI tar inte hänsyn till midje- eller höftmått och säger alltså inget om var på kroppen fettet lagras. Även om ditt kroppsmasseindex ser normalt ut kan du ha en fettansamling runt magen – kring de vitala organen. Beroende på var fettet sitter kan risken för kronisk sjukdom vara lika stor som hos någon med BMI i överviktsintervallet 25,0–29,9 eller i fetmakategorin 30 och däröver.
Tränar du regelbundet med vikter har du troligen mer muskelmassa än en stillasittande person. Muskler väger mer än fett, något som BMI-beräkningen inte tar hänsyn till. Du kan vara smal, vältränad och ha låg kroppsfettprocent men ändå få ett BMI över 25,0 – ett värde som klassificerar dig som överviktig trots att du uppenbart är i mycket god form. Har du mycket muskelmassa kan ditt BMI till och med hamna i fetmakategorin 30 eller högre, utan att du nödvändigtvis lider av fetma.
Det är naturligt att kvinnor har en högre kroppsfettprocent än män; dock saknar kroppsmasseindex en numerär korrektionsfaktor för kön. Ditt BMI blir exakt samma som hos en person av motsatt kön med samma längd och vikt. Är du kvinna kan du ha mer kroppsfett än vad som är bra för dig, men vården kan ändå missa dina riskfaktorer för kroniska sjukdomar eftersom ditt BMI ser normalt ut.
Beräkningen är densamma för alla över två års ålder, men vissa åldersgrupper behöver tolka resultatet annorlunda. Unga vuxna under 20 år ska exempelvis följa en tillväxtkurva i stället för de etablerade vuxenvärdena. Ett friskt BMI på 24,0 för en 25-åring kanske inte är idealiskt för någon som är 19 år. Jämför därför dina värden med tillväxtkurvor för din ålder och ditt kön för att se om ditt BMI ligger inom normalområdet bland jämnåriga.
BMI är heller ingen stark indikator på hälsosam vikt i den senare delen av livet. Eftersom kroppsfettandelen ökar med åldern kan ett BMI som var normalt när du var yngre bli mindre idealiskt senare i livet. Du kan bära på för mycket – eller för lite – kroppsfett, även om beräkningsresultatet inte visar det.
BMI är ett enkelt och användbart verktyg som ger en första indikation på din hälsorisk, men det bör aldrig användas som enda mått. Kombinera gärna BMI med midjemått, kroppsfettprocent och regelbundna hälsokontroller hos din läkare för att få en mer komplett bild av din fysiska form.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online